Författare: Lennart

”Du blir väl inte klar snart?” Mamma låter lite orolig på rösten, där vi sitter och småpratar över en kopp kaffe. ”Nej då, det är ingen fara. Det tar sin tid.” Jag lugnar föräldrarna, någon överhängande risk för att jag blir klar med ekan, och slutar att hälsa på dem, det finns inte i närtid. Och kaffestunderna är lika trevliga som alltid.

Men, det är klart, lite händer det i båtbyggeriet. Bord efter bord kommer på plats. Det blir mycket av samma, fast ändå inte. Allteftersom jag sågar ut bord, hyvlar lanning och gör falsar i för och akter, så känns det bättre och går lite enklare.

Just nu har jag hyvlat in det näst sista bordet på babords sida. När det är fastnitat och skruvat i för- och akterspegel, då är det bara två bord kvar. Ett på var sida. Det börjar likna en båt. Och den är praktisk att förvara verktyg i.

Två bord till borde inte vara oöverkomligt, nu när det börjar gå lite enklare. Men livet rymmer så många andra trevliga plikter, speciellt för en nybliven pensionär. Så föräldrarna behöver nog inte vara så oroliga. Och när bordläggningen väl är klar, så återstår bra mycket arbete, det har jag förstått. Så det kan bli många kaffestunder än.

Jag måste komma med ett förtydligande. Jag hävdar gärna att jag lär mig mer och mer, men det är bara delvis sant. På bilderna undviker jag nogsamt att visa dåliga passningar och felaktiga sågsnitt. Men, med lite tur kommer eka ändå att flyta. Och ingen att märka nåt.

Många arbetspass blir det. De är alltid lika trevliga. Är det någorlunda väder så cyklar jag till båtbyggeriet, är det snö och halt så får det bli bilen. Det är inte långt, en knapp halvmil.

Jag håller till i föräldrarnas dubbelgarage. Jag får låna halva garaget för mitt båtbyggeri. I den andra halvan står en eller annan cykel och föräldrarnas sopsortering. Dessa håller inte emot så starkt, så det där med halva håller inte riktigt. Min del tenderar att växa, först med en brädstapel, sen med en bandsåg, sen lite handverktyg. Nåja, cykeln får fortfarande plats, om man pusslar lite.

Men båtbyggeriet har fler fördelar än så. Varje pass inleds med frågan: ”När vill du ha kaffe? På en gång?”. ”Ja, varför inte?”. De senaste familjenyheterna avhandlas, middagsplaner diskuteras och praktiska frågor tas upp. Det finns alltid en lampa att byta, eller ett datorproblem att lösa. Trevligt för mig och praktiskt för föräldrarna. De är ju trots allt 94 år, så lite hjälp kan vara på sin plats. Och bättre båtbyggeri är svårt att hitta.

Det blir så att halva tiden går till kaffe och småfix, halva till båtbygge. Det passar mig ganska bra, jag måste ju hela tiden lämna hyvlandet och nitandet för att tänka efter en stund.

Hur går det då med båten? Jo, bra, tackar som frågar. Det femte bordet kom på plats, med lite pyssel, det sjätte bordet gled in utan större våld.

Om man tittar noga på bilden (klicka på den för att se bättre), så ser man att bordet inte ansluter helt till den främsta mallen. Jag är osäker på hur jag ska se på detta. Om jag spänner in bordet mot mallen så får det en något ojämn böj, det ser inte vackert ut. Men om jag låter det vara så kanske jag riskerar att båten blir lite för bred i förskeppet.

Jag väljer ändå att låta bordet ha den form det själv vill, det blir i vart fall lika på båda sidor, visar det sig. Kanske förklaringen är att jag gör förspegeln lite för bred, kanske att jag har satt mallen lite för långt bak. Och ett bärigt förskepp kan ju aldrig vara fel.

Det sjunde bordet väntar just nu på sin tur, det är hyvlat till exakt samma form som det sjätte. Lanningen är nästan klar, falserna återstår. Det vore fel att säga att detta har blivit rutin, men allt går mycket fortare nu.

Fjärde och femte bordet är grovt tillsågade. Jag väljer att börja med det ena av dem, det på styrbordssidan. Detta blir det första bordet som ska passas in på riktigt, med en fals i bordet innanför, både i för och akter. Nu är det på allvar.

Jag börjar med att märka upp bordet på plats, så jag kan hyvla till bredden som den ska vara. Det blir många omgångar med att spänna fast det och ta loss det innan det börjar kännas bra. Jag använder ögonmått för att få en vacker böj, det syns ganska bra. När jag börjar med passningen har jag ännu inte klart för mig hur jag kan ändra böjen på bordet för att få det att vrida sig rätt. Men jag tror ändå att det blir tillräckligt bra.

Nästa moment är att hyvla ner en fals i föregående bord, det som redan sitter på plats. Hyvlar jag för mycket så hyvlar jag för mycket, det är inte mycket att göra åt. Det kommer också mycket riktigt att visa sig att det är just vad jag gör. Detta är inte enkelt.

Jag häftar dit en träpinne som stöd för falshyveln (den syns överst till höger i bilden i ett tidigare inlägg). Det visar sig att pinnen är ganska klen och sitter dessutom inte fast tillräckligt bra.

Här ser man hur jag har börjat hyvla ner falsen. Än så länge tycker jag att det ser bra. Men, så enkelt är det inte. Två fel uppstår. Det första felet är att falshyveln gnager lite lagom på den lilla styrlisten jag har häftat fast. Den är bra klen, och jag har låtit hyvelstålet sticka ut bredvid hyveln en liten bit. Inte bra. Inte bra alls. Falsen blir för bred mot änden.

Nästa fel är inte lika uppenbart. Men, så här är det, falsen ska ju luta. Den ska vara djupare längst ut på bordet, så att nästa bord kan ligga platt mot både falsen och förspegeln. Det innebär att innerhörnet kommer innanför listen, det är ju en sned vinkel. Jag borde ha satt fast styrlisten en bit ut från markeringen. Detta inser jag lite för sent.

Jag justerar falsen så att den blir rak, men den blir samtidigt lite bredare än jag tänkt mig.

Här ser vi en annan intressant sak. Ylva var noga med att jag inte får hyvla ner falsens insida så den blir tunnare än tre millimeter. Det räcker inte för att den ska komma ner till noll i ytterkant. Hur löser jag detta? Jag hyvlar ner en motsvarande fals på det nya bordet, och hoppas att det ska matcha så bordet sluter tätt både mot förspegeln och det förra bordet. Detta syns på bilden ovan.

På insidan ser det rätt trevligt ut, bordet ligger plant mot föregående bord. Observera alla blyertsmarkeringar. De bär vittnesbörd om alla mina tankemödor!

Nu återstår bara att göra samma sak i aktern. Jag räknar snabbt ut att jag har femton falser kvar att göra. En är klar. Men, man kan ju se det positivt, jag borde hinna lära mig ordentligt innan jag är färdig med detta.

Efter många, men korta, arbetspass är jag faktiskt tillräckligt nöjd med resultatet. Nöjd är i viss mån en eufemism, kanske det är mer korrekt att säga att jag inser att det inte kommer att bli bättre om jag hyvlar mer, hur mycket jag än försöker. Innan jag bestämmer mig för att nita fast mitt bord så ritar jag av formen på motsvarande på andra sidan. Jag vill ju ha chans att göra dem lika.

På lite håll och med tvåans tätmassa så ser det inte alltför illa ut, tycker jag.

Nitningen går enklare och snabbare nu. Kanske det blir så med alla moment?

Lite mer båt är det, men jag tror inte den skulle fungera att ro med. Ännu.

Jaha, då är det bara att göra om samma sak på andra sidan. Och sen ytterligare sex gånger.

Jag behöver lite stöd och hjälp. Ett besök hos arbetslaget är precis vad jag behöver. Trots hårda vindar och snöfall tar vi oss ut till Östhammar, en kompis och jag. (Det visar sig att under dygnet så registrerar Östersjön sin hittills högsta våg, på 14,2 m. Busväder, med andra ord).

Mycket riktigt, jag får svar på en mängd frågor och får en massa goda idéer. Ett tips är att skruva fast böjda reglar på för- och akterspeglarna, för att fästa tvingar i. Ett enkelt sätt att hålla borden på plats när man jobbar med dem.

”Men blir det inte skruvhål i förspegeln?”, säger jag. ”Jo, och… ?”. Ja, precis, vad gör det. Enkelt och synnerligen praktiskt. Jag har medvetet låtit bli att ta några bilder av mina arrangemang med ett halvdussin tvingar på alla ledder, för att åstadkomma samma sak.

Jag lärde mig en sak till, som är betydligt svårare att tänka sig in i. Ett av borden på båten som byggs därute följde inte mallen på rätt sätt. Det lutade för mycket utåt eller inåt på mitten. ”Bordet är för rakt, det måste hyvlas med en större böj.” Hur hänger detta ihop? Jag var tvungen att se det i verkligheten för att förstå. Men, man kan tänka sig följande:

Antag att bordet är fäst bara i för och akter (det går ju bra med fästena ovan). Om man skjuter bordet lite uppåt eller neråt på mitten så kommer det ju samtidigt att vrida sig runt sin längdaxel. Uppåt så går överkant in mot mallen, neråt så går underkant in. Att lyfta bordet uppåt är detsamma som att hyvla till det med större böj.

Enkelt? Nej, men det stämmer när man provar i verkligheten. Mycket intressant. Det innebär att det är viktigt hur mallbrädan ligger när man ritar av hur bordet ska se ut. Jag får tänka extra noga på det för nästa par bord.

Ytterligare en fråga får jag svar på. ”Ska spanten sitta lodrätt, eller ska de vara vinkelräta mot kölplankan i förskeppet?” Om man tittar noga på bilderna av den gamla ekan, så lutar spanten akterut i förskeppet, det vill säga det senare alternativet.

”Nja,” säger arbetslaget, ”det blir inte lika fint. Det är svårare att sätta dem lodrätt, men det blir snyggare.” Jo, det är klart, ska de sitta rakt upp måste de skjuvas och antagligen snedhyvlas. Men, varför inte, projektet är ju inte på något sätt enkelt ändå. Det får bli lodräta spant.

Varför är detta viktigt, det dröjer ju länge innan spanten ska på plats? Jo, nitraderna ska ju sitta mellan spanten, två rader mellan varje spantpar. När nästa bord ska nitas måste jag veta.

Vi tar oss helskinnade hem i busvädret. Jag är känner mig nöjd och belåten. Det har varit lika trivsamt som lärorikt.

Nu tycker jag att jag äntligen är redo för bord nummer fyra och fem. De tre första får sitta där de sitter och vara nöjda med det.

Jag börjar tro att detta ska gå fort. Nu har jag gjort tre bord, och borde kunna få upp farten på arbetet.

Men icke så. Det visar sig att när jag har arbetat någon timme, så har jag fyllt huvudet med så många frågor att det inte ryms fler. Jag består av frågetecken. Det är så mycket som är nytt. Jag måste stanna upp och låta frågorna bearbetas i lugn och ro. Jag inser att risken att göra fel blir för stor om jag hastar på med arbetet utan att veta vad jag gör.

Frågorna löser sig ofta när de får lite tid på sig. Många dyker upp på nätterna om jag vaknar till. Kanske är det så att större delen av båtbygget sker nattetid, när jag vrider och vänder på frågetecknen. Jag är ju nybörjare och får lov att reda ut det mesta efter hand.

Vad är det för frågor jag brottas med? Ja, det är allt möjligt, stort som smått, självklarheter och klurigheter. Den som har byggt båtar tycker nog att det inte är mycket att grubbla på. Men det är första gången för mig.

Hur ska jag ställa in hyvelbladet i falshyveln för att få en jämn fals som inte vidgar sig där jag inte vill ha den bredare? Hur brett jag ska såga till ett bord utifrån min mall? Ska jag putsa mer på lanningen eller vara nöjd? Vilken vinkel ska jag försöka få på förspegeln för att få bra passning? Det är tur att jag inte alltid sover tungt på nätterna, hur skulle jag annars få tid att svara på allt detta!

Men jag ger mig i alla fall till att såga ut två identiska bord, nummer fyra och fem. Fast några långa arbetspass blir det ännu inte.

Nu tänkte jag mig att jag var redo för nästa omgång bord, nummer fyra och fem i ordningen. Men, icke så.

När jag tog fram min mall i masonit, för att rita upp nästa bord, så tittade jag till på förspegeln. Det såg inte bra ut!

Jag hade varit för snabb med hyvlingen av förspegeln. Den ska ju jämnas till så att den följer bordets form, annars blir det en glipa på ena eller andra sidan. Titta på bilden nedan! Den visar förspegeln framifrån. Inte speciellt vackert.

Jag kollar med Ylva att det går att ta bort nitar. Det visar sig vara enklare än jag trott, jag borrar uppifrån i kopparn tills nitbrickan lossnar. Sen är det bara att knacka bort spiken.

När fyra nitar är borttagna så kommer jag åt med den lilla trevliga stöthyveln. Jag putsar till jag tycker att det ser ut att räcka. Ny nitning och bordet är plats igen. Och visst blev det bättre.

Här kan man också se den fals jag har börjat hyvla ut. Det syns också att jag måste ta ner falsen bra mycket mer, om jag ska kunna få dit ett bord till och försänka skruvarna i det. Men det är en början.

Så var det dags att göra ett likadant bord som sist, fast på babords sida. Jag hade mallat av det förra, men inte tänkt på att jag borde hyvla båda två samtidigt. Det gör att jag får lite mer osäkerhet om de blir lika på båda sidor. Men till nästa omgång bord vet jag bättre.

Jag sågar ut det, hyvlar ner det till rätt tjocklek och hyvlar ner kanten, precis som sist. Ögonmåttet får tjänstgöra för att få en vacker böj utan överraskningar.

Men, nu har jag lärt mig att hyvla nästa lanning innan jag monterar bordet. Och en enkel arbetsbänk gör att jag kan arbeta i rätt höjd. Mycket enklare. Ja, arbetsbänken består av en trappstege och två lister. Men, det fungerar.

Om man tittar noga på bilden så ser man lanningen. Jag är lite konservativ, så antagligen får jag bättra på den på plats. Men, som man sa på arbetslaget, påläggshyveln fungerar så dåligt.

Det blir mycket spånor. Mer spån än båt.

Nu är det dags att fästa bordet på plats, redo för nitning.

Nitning som förut, jag börjar på mitten och arbetar mig omväxlande ut åt ändarna. Jag får in en metod att få till en nit utan hjälpreda. Tyvärr inte förrän jag har gått igenom hela bordet. Men det ser rätt bra ut ändå.

Jag gör som Ylva rekommenderade, jag bestämmer mig för att göra två försök på skräpvirke innan jag ger mig på riktiga bord. Planen är att använda falshyveln för att hyvla ner det ena bordet till hälften vid för- och akterspegel, så att nästa bord också kan hyvlas ner till hälften och ge en slät yta. Enkelt.

Nja, det fanns många fallgropar. En falshyvel är gjord så att den kan hyvla ända ut i sidan. På så sätt hyvlar man ner en jämn och vacker fals. Ja, om man inte slinter förstås, eller har ställt hyvelbladet en aning för långt in. Då blir det inte vackert. Jag vet, numera. Det var en god idé att göra två provbitar.

Inte ens den andra blev speciellt bra.

Men, vad värre är, jag inser att det här inte kommer att fungera. Ylva föreslog att jag ska försänka skruvarna vid för- och akterspegel, och sätta en träplugg utanpå. Det kommer inte att gå, om jag gör en sån här fals, till hälften. Det blir helt enkelt för lite material kvar i det utanpåliggande bordet. Det finns inte plats för en försänkning och en plugg.

Jag grunnar på hur jag ska göra. Lösningen får bli att hyvla mer på det undre bordet och låta det övre vara tjockare. Då kanske det finns plats för en försänkning och en plugg. Men det blir en helt annan falsning, inte alls den jag har tänkt mig. Möjligen blir det enklare. Vi får se.

Jag börjar så smått förstå vilket projekt jag har gett mig in i. Detta är inte enkelt! Jag behöver lite hjälp och stöd.

Ett besök hos Norra Roslagens Arbetslag är precis vad jag behöver. En onsdagskväll tar jag bilen från Uppsala ut till Färgärde utanför Östhammar.

Arbetslaget har arbetskväll varje onsdag, så också denna kväll. De största projekten för kvällen är fortsatt bygge av årets lottbåt, en rundeka, samt limning av en större mast i granlamell. Ja, och så strykning av en eka med tjära. Det kan vara att man gjorde det bara för doftens skull.

Lottbåten var i ungefär samma läge som mitt bygge. Några fler bord var på plats, men på det stora hela rätt lika. Det var jättenyttigt. Jag hjälpte till med nitning, och fick en hel massa goda råd och insikter på köpet. En av dessa lärdomar var att såga ut två bord samtidigt. Styrbord och babord ska ju vara lika. Även om man sågar dem var för sig, så ska de ju följa samma mall. Sen kan man med fördel hyvla till dem hopsatta, så de blir exakt lika. Enklare!

En annan insikt var att man mycket väl kan hyvla till nästa lanning redan innan man monterar ett bord. Jag låg på rygg vid min båt och hyvlade lanningen på det bord som redan satt på plats. Det är ju väsentligt enklare att stå vid en bänk och hyvla. Det hade jag inte insett, men något som är lämpligt att ta efter.

Vidare så borrade man för nitarna uppifrån istället för, som jag hade gjort, huka under båten och borra utifrån. Enklare, det med.

Men, en annan skillnad är fasningen i för och akter. Borden ska hyvlas till, så de går ihop till en ganska slät yta längst fram och bak. På arbetslagets båt är detta gjort som en slät fasning.

Men, på orginalet till min båt är det utfört som en fas i tre steg. Om man tittar noga på bilden nedan så syns detta.

Jag vet inte hur jag ska göra, det verkar klart svårare att göra en sån här fas. Ylva tycker att jag ska prova, men först göra minst två försök innan jag gör en fas i skarpt läge på båten. Antagligen blir det så.

Efter lite kaffe och småprat åkte jag hem i mörkret, stärkt både till kunskap och självförtroende.